Mikael Agaton

Från tiden som ung anställd fotojournalist på bildmagasinet Life i New York tog han med sig en viktig lärdom, en säjning på redaktionen: ”Ta det som ligger närmast dig själv – och skapa ett nytt annorlunda sätt att visa det”. Denna inställning, tillsammans med hans nyfikenhet och uppfinningsrikedom, drev Lennart att ständigt ta sig vidare och aldrig stå still. Det tog liksom aldrig stopp. Istället valde han hela tiden oväntade steg och skapade nya utmaningar för att kunna göra just som Life lärt honom – att skapa bilder som ingen tidigare sett. Vackra bilder som fångade betraktaren och bidrog till att ta vetenskapen allt längre. Och det med teknik som ofta var ämnad för något annat, här hade hans uppfinningsrikedom inga gränser, och på så vis blev han så ofta först. Med lika delar envishet och entusiasm kommunicerade han ständigt med de tekniker, ingenjörer, läkare och forskare vars olika kompetenser krävdes för att hans vision om att kunna ta en viss bild, skulle blir verklighet. Inte sällan fick han först höra att det han ville var omöjligt – men han drev på och ofta lyckades projektet. Vilket fick till resultat att olika fototekniska utrustning inom medicinen blev mer effektiv.

När Bo G Eriksson, redaktör för SVT:s Vetenskapens Värld, kontaktade honom för att göra film tillsammans nappade han direkt. Att samarbeta med honom var väldigt kul, han var som en målsökande robot och gav sig inte förrän det blev som han ville. En spirituell, varm och envis person. Vilket kunde innebära mycket höga krav på framförallt hans assistenter, ofta läkarkandidater, som skulle bidra till att rätt förutsättningar fanns för att bilden skulle kunna tas. Men ibland fick även han ge upp. Redan på 60-talet lyckades han med ett ljusmikroskop ta en bild på celldelning, den blev världsberömd. 15 år senare ville han, som den visionär han var, istället ta bilden med ett endoskop och ett helt team höll på i månader. Målet var att göra en rörlig sekvens av förloppet, ljussatt så en skugga föll mitt på cellen medan en miniatyrskärm gav en djupskugga, allt filmat från en lins som satt på en specialbyggd mini-åkvagn. Det säger det mesta om hans starka konstnärliga vision, perfektionism och driv att alltid ta saker lite längre.

Ett exempel på alla de gånger när hans inställning att ”inget är omöjligt” fungerade utmärkt är bilden på myrorna i Den okända världen. Utgångspunkten var att i förgrunden visa de små varelser vi sällan ser eller studerar närmare, men som vi delar värld med. I bakgrunden skulle det istället pågå mänsklig aktivitet. Allt fotat med ett endoskop för att få skärpa på båda. Så en myrstack togs till Hötorget i centrala Stockholm och lyftes upp på en platta framför husen. Sin vana trogen var han oerhört noga med ljussättningen, han var en mästare på att ljussätta. Extra viktigt när denna teknik krävde extremt starkt ljus på myrorna och extremt starkt solljus på Hötorgsskraporna – och till slut satt bilden där.
Budskapet var att hur många av dessa insekter, myror, skalbaggar med flera organiserar sig på sätt som vi människor borde inspireras av.

Intevjuad av Margita Ingwall