Gudrun Abascal

Direkt Lennart klev in i rummet var allt omedelbart i nuet. Stämningen han spred var så varmt tillåtande att alla upplevde att de kunde vara sig själva. Det gällde barnmorskorna, läkarna och framför allt, förstås det viktigaste, de blivande föräldrarna. Vissa av paren hade han följt under hela graviditeten för han ville pedagogiskt visa hur de går från att vara ett förälskat par till att ett föräldraskap uppstår. När han berättade om sitt projekt att visa detta livets mirakel, tyckte många av oss barnmorskor att det var ett viktigt projekt och ville hjälpa till med att göra det möjligt.

Själv figurerar jag i andra upplagan från 1976 och skrev sedan delar av texten, om mödravård och förlossning, till den senaste omarbetade upplagan från 2018. Bara jag tänker på honom blir jag glad och det är fantastiskt hur hans bilder spridit så mycket kunskap. De som visat hur det går till när spermien möter ägget, celldelningen börjar, ett barn blir till som sedan föds och en familj skapas. Allt det komplicerade som pågår inne kroppen med hormoner, ägglossning, produktion av spermier med mera, allt för att en graviditet ska uppstå. Han lyfte upp berättelsen om denna process på ett sätt som bidragit till att så mycket information kommit så många till del. Ett barn blir till borde faktiskt delas ut i skolorna för fler generationer att ta del och inspireras av.

En födsel är en mycket intim stund och det är viktigt att så få signaler som möjligt stör processen. Men Lennart, trots sin kamera, störde inte utan bidrog i stället till en mycket positiv känsla, en trevlig stämning, i rummet. Han visste precis när han skulle hålla sig undan och när han kunde kliva närmare. Alltid full av entusiasm och beundran för, och beröm till, de födande kvinnorna och givetvis inkluderande han de blivande papporna. Man var stolt över att just deras förlossning och bebis skulle fotograferas av Lennart Nilsson.

I rutinen ingick det att precis när barnet kommit ut höll barnmorskan upp barnet så att Lennart kunde ta en bild innan den lades till moderns bröst. Detta för att uppfylla den vision han hade, nämligen att fånga när en nyfödd bebis, med navelsträngen kvar, tittar in i kameran. Jag sa att det var omöjligt eftersom det i princip alltid tar några minuter för bebisen att vänja sig vid ljuset och små ögonspringor öppnas. Men när han fått en idé om vad han ville ha för bild så gav han sig inte. Att det tog ett mycket stort antal förlossningar innan ett barn gjorde just detta spelade ingen roll, han var lika glad och tacksam över varje gång han fick delta. Men han hade någon märklig förvissning om att han skulle få denna perfekta bild – trots min negativa inställning till att det aldrig skulle gå – och till slut hade han den. Det var den övertygelsen, bland mycket annat som gjorde honom till en slags självklar diva, eller rättare sagt stjärna.

Intervjuad av Margita Ingwall