Alltid på jakt efter bilden

Min första minnesbild av Lennart Nilsson föreställer Nisse Lundell, en av 1940-talets populäraste komiska skådespelare. Han ska just sätta tänderna i en hummerstor kräfta. Snålvattnet rinner ur mungiporna. Han ler lystet. Fotot var en gargantuansk studie av matglädje och den bästa bild av en kräftätare jag nånsin sett. Men det är framför allt en betydelsefull bild i mitt liv, för ur den föddes min vänskap med Lennart.

Jag var nybliven chefredaktör för en veckotidning som hette Allt och inför kräftpremiären 1942 hade jag beställt en omslagsbild av en okänd frilansfotograf . Bilden han tog kommer jag ihåg i detalj trots att det är sextio är sen jag såg den sist. Hur fotografen såg ut på den tiden har jag däremot föga minne av, minns bara att han var mycket ung och att det bakpå hans bilder stod en diskret versalrad: LENNART

Omslaget innebar något av ett genombrott för Lennart, ett av många. Under några augustidagar talade alla i branschen om Allt:s omslagsbild – till och med mästerfotografen K W Gullers, uppemot två meter i strumplästen och berömd som fotografen Harry Friberg, huvudperson i Stieg Trenters detektivromaner, gav uttryck åt ett motvilligt beröm: ”Faktiskt inte så pjåkigt!”

Detta hände i den moderna bildjournalistikens spädbarnsålder. I USA hade Life fötts 1936 och konkurrenten Look året därpå, i Frankrike kom Paris-Match till världen 1938 och samma år utkom bildtidningen Se i Sverige. KW Gullers var tidens mest beundrade reporterfotograf men i hans skugga började ett gäng ungdomar växa fram, lite djärvare i bildvinklarna, lite fräckare i motivvalet, ännu mera tekniskt kunniga. Lennart Nilsson var en av dessa, men rätt snabbt blev han bättre än de andra och med tiden blev han den bäste reporterfotografen i Sverige. Till detta kom att han var han den flitigaste – nästan varje vecka hade han något stort bildreportage i Se och ett i Vecko-Journalen; dessutom jobbade han för andra tidningar. Som arbetsprestation var detta mer än otroligt, det var nästan ogenomförbart – och dock var det just så. Hans flit var utan gräns, hans kunskaper om yrket sträckte sig redan då från A som i Agfa till Ö som i överexponering. Men det viktigaste var naturligtvis hans konstnärliga begåvning, hans unika talang att skapa unika bilder.

Jag hade med tiden avancerat till chef för gamla Vecko-Journalen och när det hände för läsarna betydelsefulla evenemang, kungabegravningar, prinsessbröllop och dylikt brukade vi skicka ett halvt dussin av Stockholms bästa pressfotografer för att täcka evenemanget. På natten när vi skulle välja bilder hände alltid samma sak. Lennart kom sist till redaktionen med sitt bildfång och det var alltid hans bilder som kom att dominera reportaget för att de var överlägsna alla andras. Varför? Jag tror att det beror på att hans fotos har en unik djupdimension – han kan som ingen annan fånga en händelse, ett evenemang, ett vetenskapligt förlopp eller en människa i en enda bild som säger mer än alla andra bilder.

Många har ställt samma fråga – vari består Lennarts förmåga att skapa detta? Ett av de svar man brukar få är att han är envis – svaret är i och för sig riktigt, men enbart envishet ger inga storslagna framgångar. Jag skulle snarare vilja säga att det unika är just detta att – med en god portion envishet – jaga den unika, karaktäristiska, avgörande bilden, Bilden med stort B – den som etsar sig fast i synminnet, som man inte kan glömma. Innan han sökt sig fram till Bilden ger han sig aldrig. Jag minns en gång när vi var unga och gjorde en reportageresa till Fjärran Östern; det var vår första reportageresa tillsammans och vid Gud vad man lär känna varandra, reportern och fotografen, på en långresa – dagar och veckor tillsammans från morgon till natt. Det var på den resan jag verkligen blev vän med Lennart, upptäckte människan bakom kameran, en härligt varm person bakom det professionella skalet, lite försiktig, ofta hummande, outtröttlig och under den professionella ytan en alldeles ovanligt varm och god människa.

I Tokyo skulle vi göra ett jobb på ett antal SAS-piloter som var utlånade till Japan Airlines – bl a ett reportage på en svensk flygarfamilj i deras japanska trädgård. Men tyvärr var himlen dystert gråtung den dagen; jag suckade, trodde reportaget skulle bli trist, meddelade Lennart min oro. Han svarade lugnande: ”Vet du inte att dom bästa solbilderna tar man med grå himmel?” En dag hade Lennart funnit ut att en av piloterna varje morgon flög linjen Tokyo-Kyoto som gick rakt över japanernas heliga berg Fuji. Jag minns hur han mumlade: ”Det är Bilden! En svensk pilot som flyger ett japanskt plan och genom vindrutan ser man Fusijama.”

Varje morgon i gryningen var Lennart ute på Tokyos flygplats; på eftermiddagarna kom han åter till hotellet – besviken, utan något foto av Fuji. Det hade regnat, varit dimma, dis eller moln. Hans stående replik var: ”Jag försöker i morgon igen. Jag måste ha BILDEN!”

Till slut tog vår tid i Tokyo slut – andra reportage väntade oss i Hongkong och Thailand. Med en suck av sorg lämnade Lennart Japan, for söderut och gjorde färdigt ett dussin reportage på vägen. Ett minns jag särskilt. Det var när jag en natt i Hong Kong fick fotolektion n:o 2, ämne ljussättning. Vi hade upptäckt en underbart vacker Suzy Wong, som bjöd ut sina tjänster i det bleka ljuset från en gatlykta. Jag suckade över att bilden skulle bli nattsvart och suddig, Lennart lovade att den skulle ha glasklar skärpa och återge motivet exakt som vi såg det. Naturligtvis blev bilden utmärkt, linjeskarp men ändå fylld av nattens mystik – Hongkongreportagets BILDEN.

På kvällen dagen innan vi skulle fara hem, sade Lennart, på sitt diskreta, tystlåtna, lite tveksamma sätt:
”Hm Buster, jag far hm inte hem direkt hm utan via hm Tokyo. Jag hm måste ta BILDEN!.” Vilken bild? ”Bilden av Fusijama förstås.”
Flighten till Tokyo innebar en omväg lika lång som sträckan Stockholm-Kongo. Jag tyckte det var galenskap, men Lennart insisterade under envist hummande och någon vecka senare stod han i mitt redaktörsrum på Sveavägen, strålande av lycka och visade mig BILDEN – en svensk pilot vid spakarna på ett japanskt plan som flyger över det heliga berget Fuji i solsken. Det var det fotot som gav reportaget dess unika autenticitet och som innebar det där lilla extra som Lennarts reportage alltid har.

Viljan att till varje pris ta Bilden har naturligtvis med envishet att göra men än mera med konstnärlig skaparvilja. Jag föreställer mig att när den store franske impressionisten Claude Monet målade sina hundratals tavlor med näckrosor drevs han av samma envisa skapardrift som när Lennart Nilsson gör sina stora bildreportage. Den sista, avgörande, konstnärligt oslagbara näckrosbilden återstår att fästa på duken.

Typiskt för Lennart är när han en gång skulle ta en tresidig utvikningsbild av Josephine Baker som gästspelade på Berns salonger i Stockholm. I fantasin komponerade han Bilden. I förgrunden skulle några av den tidens stockholmska kändisar sitta vid småbord – revykungen Karl Gerhard och hans lilla svarta styvdotter Fatima, kåsören Kar de Mumma med sin hustru Viola. Josephine skulle trots att hon stod i bakgrunden dominera bilden – och just i den sekund fotot togs skulle skummet från en nyöppnad champagneflaska spruta som en av Versailles fontäner över bildytan.

När den första flaskan öppnades och sprutade ut sitt guldskum var Lennart missbelåten – det var liksom för lite sprutt över sprutet. Det blev inte BILDEN, inte som Lennart hade tänkt sig den. En kypare torkade upp champagnen med en disktrasa och hällde den i en skurhink.

– Vi skakar om nästa butelj, så blir det säkert bättre, sade hovmästaren.

Nästa butelj omskakandes och spruttade med bättre effekt, men inte bra nog för att tillfredsställa Lennart – inalles påstås det ha gått åt 25 buteljer, öppnade, sprutande, skummande och noggrant upptorkade innan han var nöjd.

Vi som som var med på den tiden glömmer heller aldrig när han skulle göra ett litet bildreportage om Frälsningsarmén; han gick dit, fångades av sången och strängaspelet, av soppköket där de fattiga mättades av uniformerna på Guds soldater och stämningen bland hundratals människor, vars ögon lyste av lycka och gudstro. Lennart arbetade dag efter dag, tog rulle efter rulle men hade ändå inte hittat BILDEN.
Han ville ha en bild på en syndare som avsvär sig sitt förflutna och blir omvänd, en närbild tagen just i det ögonblick då Saulus förvandlas till Paulus. Jag minns inte hur många kvällar han stod med kameran i beredskap, vet bara att en kväll tog han bilden av en fattig syndig människa, ett fyllo som knäböjande i bänken, med tårarna strömmande finner lycka och frid hos Gud, medan Lennart Nilsson tar rulle efter rulle. Reportaget blev med tiden en vandringsutställning och en bilderbok.

Det skulle vara förmätet – och oriktigt – att påstå att Lennart skapade eller förnyade den gammaldags bildjournalistiken. Men han var den bäste, den av alla erkände mästaren.
Det var först när han tog nästa steg som han skapade något nytt och unikt – närmare bestämt när han upptäckte att det fanns ett myllrande liv av organismer i sanden på en strand och att livet i en myrstack erbjöd ett samhällsliv av enormt intresse – det väckte hans nyfikenhet, han beslöt att skildra och med dessa båda reportage, vart och ett oöverträffbart, båda historiska, kom han in på temat livet i människokroppen, att med bilder som aldrig tagits berätta om det som ingen sett – hur en spermie växer till en människa. Vetenskapsfotografen Lennart Nilsson i vit forskarrock etablerade sig på världsmarknaden med sina svepelektroniska arbetsredskap – men för oss som var med från början är han fortfarande den oöverträffade reporterfotografen som med stor journalistisk säkerhet söker BILDEN som ingen nånsin tagit. BILDEN som gör reportaget.

Jag trodde länge att fotot av det lilla tumsugande fostret som vilar så tryggt i sitt ljumma akvarium, det som gjorde namnet Lennart Nilsson världsberömt, skulle utgöra framgångarnas klimax, men för någon tid sedan visade han mig ett nästan nytaget foto; det såg ut som en abstrakt målning – två vitgråa, runda kullar som skilda av en klyfta steg upp från en vulkanröd bas; ytorna hade en luddig struktur som gjorde att motivet såg ut som två gula ulltoppar, inlindade i en stickad sjal. Det var underbart vackert, men vad föreställde fotot egentligen?

När jag undrade, gav Lennart svaret. Bilden togs på tjugoandra dagen efter individens tillblivelse. De båda luddiga gulvita bergen var de båda hjärnhalvorna som ännu inte förenats och som fortfarande låg oskyddade av kraniets försvarsmur vilken bara växt upp som ytterkanterna av en yllesjal. Den röda vulkanen var hjärtat som just då slog de första skälvande slagen av de minst fyra miljarder det skulle orka med, denna underbart konstruerade pump som inte är större än en knuten hand och inte väger mer än tre hekto. Lennart Nilsson hade än en gång tagit Bilden! Bilden av underverket – människans förvandling från embryo till individ.

Människans tillblivelse.”

Gustaf von Platen, SvD 2002-08-18