Birgitta Dahl

Att jobba med Lennart var ett äventyr. På många olika sätt. Dels för att han med sin energiska stil fick med sig människor på allt, dels för att han ofta var ”uppe i det blå” och i sitt engagemang glömde tid och rum.

Ett exempel på den första egenskapen var när vi skulle göra ett stort reportage om Frälsningsarmén för Veckojournalen. Chefredaktören Gustaf ”Buster” von Platen, som Lennart var mycket förtjust i och vice versa, bad mig ta mig an detta yrväder. Det hela slutade med att vi snarast levde tillsammans med frälsningssoldaterna och människorna runt omkring dem mellan september 1962 och februari 1963.
De hade bland annat en tradition att en sommardag marschera genom Stockholm upp till Skansen och Lennart ville absolut att en bild på detta fenomen skulle med i reportaget. Det var bara det att årstiden nu var vinter, men det hindrade inte honom. Så han arrangerade att de en isande kall dag glatt tågade på Ringvägen med musikkåren i fullt blås från pukor och trumpeter medan snön yrde bland banderollerna. För ingen så någonsin nej till Lennart, så var det bara. Fast jag, som stod bredvid, var helt övertygad om att den här idén kommer han inte få igenom, så lyckades han.

Det blev två stora reportage, boken Halleluja och en utställning. Just från den finns ett bra exempel på Lennarts andra egenskap, att glömma tid och rum. Då när han ringde mig och tjoade om att jag direkt skulle komma ner till Moderna museet för att se utställningen. Jag svarade ”det är julafton Lennart” varpå han kort replikerade ”men du kommer väl hit morgon?”.

Lennart visste precis hur han ville ha en bild och han gav sig inte. Sedan spelade det ingen roll om hans envishet innebar att fotograferandet av en kunglig vigsel drog över tiden, eller när han fick piloten på ett flyg över Japan att vända om och göra en sväng för att få exakt rätt vinkel på solnedgången. Att han ville ses som fotojournalist var helt relevant. Han hade verkligen ett journalistiskt öga för berättelsen och lyckades även att få dem som skulle fotograferas att känna sig bekväma. Världsstjärnor som Ingrid Bergman eller Birgit Nilsson är bara några av dem som han tog väldigt närvarande porträtt av. Men sanningen är att alla slags bilder var han inte lika bra på, när han omtänksamt erbjöd sig att fotografera mina barn blev resultatet inget vidare kul alls. Fast tanken var ju god.
För mig personligen betydde samarbetet med Lennart mycket. Det faktum att jag blev utnämnd till den första chefredaktören när Månadsjournalen startade är jag övertygad om berodde bland annat på de omtalade reportage jag gjort med Lennart.

Projektet med Frälsningsarmén var det sista stora han gjorde innan nästa fas, att ägna sig åt det vetenskapliga fotografiet. Här kom han med sitt kontrollbehov och konstnärliga blick verkligen till sin rätt och tog begåvningen vidare. Faktiskt var det fascinerande hur han fick med sig även den medicinska världen att inspirerade gå honom till mötes, så att han kunde skapa alla de fantastiska vetenskapliga bilder han gett världen.

I dedikationen i boken Halleluja skrev han så rart:
Till Birgitta vännen, journalisten som kan se, lyssna, ha tålamod, engagera sig – och skriva!
Tack fina Birgitta för din medverkan i 100tals möten med människor i frälsningsmiljö.
Och visst blev vi soldater – på vårt sätt.

Intervjuad av Margita Ingwall