Det var en blygrå måndagsmorgon och environgerna kring Midlanda lilla flygpaviljong knirkade av nysmorda pjäxor och förväntan. Pressen var där, de styrande i IFK Sundsvall som var med och arrangerade var också på plats i god tid och på flankerna strömmade det till autografblock och ett helt batteri nedisade lådkameror.

Och på pricken som tidtabellen lovat mullrade det till över skogsbrynet bort emot Timrå till, högtalare meddelade istället för codenummer och routebeteckning att ‘…nu landar Louis Armstrong’ och över fältet in mot hägrande hangarvärmen kom en frostrosig DC 3:a skyndandes.

Han steg sist av alla ut i cabindörren, sist men i ovanligt hög grad inte minst. Han ställde upp i ”Drömsextett”, fru Lucille, lågskor och tunn gabardinrock. Vi ställde upp med den värsta smällvintern vi fått ihop i år – 26 grader.

Vi väntade oss ny rekordnotering på sträckan från flygplan in till paviljong, men inte… Louis Armstrong klev länge omkring i snön och frös, men log och mullrade och glammade, först efter det att också lådkamerorna och autografblocken fått sitt löd han idrottsföreningen som tyckte det var lika bra att köra in till stan med en gång.”

Gits Olsson