Det blir en pangbild!

Lennart Nilsson och jag blev skickade till Helsingborg på sommaren 1955 för att skildra utställningen H55. Det blev en märklig upplevelse. Glaskonstnärer, silversmeder, konsthantverkare med världsrykte kom störtande och omfamnade min fotograf. Det var likadant överallt där Lennart var med. Det skulle en gång göras hembesök hos professor Fredrik Böök i Lund. Den legendariske kulturprofeten gav reportern en förströdd blick, sedan lyste han upp och sa: Men se Lennart!

Nu var vi i Helsingborg. Där var hundratals fotografer, men vi skulle naturligtvis ha Bilden. Lennart visste precis som vanligt hur den skulle se ut. Ett stycke hamnbassäng, ett stycke utställning, ett stycke Öresund och ett stycke Danmark med Kronborgs slott. Nu gällde det bara att hitta den rätta platsen att ta den ifrån.

Vi klättrade upp i tornet Kärnan. Ganska många trappor att kravla i, men vad gör man inte för konsten.

-Fantastiskt! Hänförande! sa jag.

Lennart skakade på huvudet och pekade på Rådhustornet. Jag hade bott i Helsingborg i tio år men jag hade inte en aning om hur man tog sig upp i Rådhustornet. Vi fick tag i en vaktmästare som lyssnade klentroget, men han fick fram nycklarna, och nya trappor väntade. Upp kom vi. Jag mycket andfådd.

-En sådan utsikt! flämtade jag.
-Ja verkligen fin! sa Lennart.
-Det blir en pangbild! sa jag
-Nej, sa Lennart och pekade på ett högt silomagasin nere vid hamnen.
-Det går inte att komma upp försökte jag, Jag råkade veta… Då blev Lennarts omskrivna blick isblå och läpparna smalnade en aning när han sa:
-Vi skaffar en brandstege.

Upp kom vi. På insidan. Där uppe fanns en platå och ur den stack själva silon upp som en jättecylinder, så egentligen fanns det bara plats att stå i hörnen. Vi stod i det sydvästra hörnet på en yta om någon kvadratmeter, formad som en triangel med en inbuktad bas för cylinderns skull.

-En sådan bild! sa jag så fort jag återfått talförmågan. Och gjorde en gest över utställningen, Sundet och Nordsjälland. Men jag talade för döva öron. Lennart var redan på väg mot det nordvästra hörnet. Det borde jag ha förstått. Här fanns två möjligheter. Lennarts valspråk redan då: En misslyckad bild är en bild som överhuvudtaget kan göras bättre. Alltså måste båda trianglarna kollas. Jag vacklade efter med ryggen mot avgrunden, hjärtat i halsgropen och armarna i ett fåfängt försök att omfamna silion. Jag kunde ju ha stannat där jag var, men det vore att markera min feghet. Och det var jag för feg till. Jag kom fram lagom för att lämna plats åt Lennart, som hade fått syn på en balkong på femte våningen i ett hus på Kungsgatan. Där tog vi bilden. Huset hade hiss.

Efter detta eldprov hade Lennart bara små oförargliga uppdrag att ge mig. Som till exempel att ringa runt till utställningsbestyrelsen, fullplockad med lokala och nationella pampar, och uppmana den att infinna sig mangrant på området i svinottan nästa morgon så att Lennart fick upp dem som han ville och ta sin gruppbild i det rätta ljuset. Ingen vägrade, det är tur, för Lennart är världens mildaste man, men när det gäller bilder tål han inga dumheter.”

Rune Moberg, ur Min veckopress, 1990