Lasse Pettersson

Det blev hela tio år tillsammans vilket jag aldrig trodde när jag som blivande embryolog hörde talas om att Lennart Nilsson, den berömde fotografen med flera lokaler på Karolinska Institutet där jag gjorde mitt slutarbete på min utbildning, Lennart hade en assistent som skulle sluta. När jag sökte upp honom blev jag nästan direkt erbjuden att börja, fast jag i princip inte kunde någonting om det han sysslade med. Så blev jag en i Lennarts lilla grupp. Till en början var han krävande i sitt sätt att leda arbetet och jag kunde uppleva att detta mest skedde när andra var närvarande. Att då visade Lennart denna mer distanserade och tuffare ledarstil. Det var som om han förväntade sig att han skulle spela en roll som mästerfotografen, fast han själv med stor distans och ett leende sade sig vara ”bara vanlig plåtslagare”.

Dock efter några år var det bara vi två kvar och då jobbade vi i ett lika tight som lekfullt team. Ett team där Lennart mer liknade en engagerad morfar än en sträng chef och peppade mig att vara kreativ, modig och komma med knasiga idéer. En arbetsmiljö med högt i tak där allt var möjligt på ett sätt jag tycker fler arbetsplatser borde vara. Just den där stämningen av att det är viktigt att prova nytt, öppet diskutera utan skam och skuld vad som fungerar och inte peka finger mot varandra. I stället skapade han ett mer lustfyllt nyfiket förhållningssätt av att ”på det igen, ett steg till” där motgångar bara klevs över. Vi gav inte upp utan Lennart med sin uppfinningsrikedom kom hela tiden med nya idéer om hur något skulle kunna komma i mål. Han var fantastisk på att inspirera andra att våga ta nya steg, att med engagemang men också lekfullhet ta sig vidare och inte skämmas när det inte gick som man ville. Det var också en begåvning han hade, att söka samarbete med andra duktiga inom olika områden som kunde bidra med sin skicklighet och villighet att skapa nytt.
Därför kom han också fram till mycket okonventionella lösningar, ett helt eget sätt att ta sig an verkligheten, en sann visionär. Jag lärde mig så mycket om livet av Lennart, inte bara hur det kunde fotograferas utan även hur man kan leva det med värme, passion och en stark känsla av meningsfullhet.

För det var så vi höll på, vi provade oss passionerat fram för att få den ofta specialbyggda tekniken att fungera i verkligheten. Den som duktiga ingenjörer och mekaniker skapat på sina labb och verkstäder med mekanik och optik, men som det sedan ofta krävdes ytterligare arbete av oss för att möta Lennarts vision. Vilket innebar ett ständigt testande och experimenterande av olika lösningar, bland annat för att koppla ihop olika tekniker på helt nya sätt. Han jobbade med svepelektronmikroskop, endoskop, ljusmikroskop, hans unika Timelapskamera…
Målet var ju att kunna ta en speciell bild, ofta som aldrig tidigare gjorts, trots att det först verkade omöjligt. Det kunde vara allt från hur värmen från ljussättningen störde cellen till att lösa logistiken att få fram de prover som behövdes för att kunna skapa en bildserie. Han ville ju alltid berätta en historia och då krävdes många olika fototillfällen för att få fram processen. Vid labbet på Karolinska pågick därför ett idogt och ofta roligt klistrande, klippande med både tejp och ståltråd. Visst gick mycket snett till en början, men med Lennarts filosofi var det inget att vare sig älta eller hindras av. Tvärtom. Det gällde bara att våga vara kreativ och experimentera sig fram, ett steg till, prova ett nytt sätt…

Intervjuad av Margita Ingwall